Gravid 2.0

Att vara gravid en andra gång är både svintråkigt, svinjobbigt, inte alls jobbigt, som vanligt, asstressande och nervöst. Ibland tänker jag inte alls på att jag är gravid, ibland tänker jag på det hela tiden. Den växande magen är inte alls särskilt spännande den här gången (även om det är minst lika spännande att känna barnet röja runt), jag längtar mest bara efter barnet. Och halsbränna, ryggont, sammandragningar och illamående har jag inget tålamod med denna gång.
Oron, som jag trodde skulle vara typ obefintlig andra gången (när en vet att det gått bra en gång) är tusen gånger värre. Det kan så klart bero på massa annan skit som händer i mitt liv just nu, men också för att det här barnet är så verkligt.
När vi väntade Oskar var det så abstrakt; visst fattade jag att det skulle komma ett barn, men att detta lilla barn skulle bli en sån fantastisk liten människa kunde jag aldrig drömma om. Att jag skulle älska honom så att det värkte.
Nu vet jag att även nästa barn kommer vara så där fantastiskt, och det gör allting så himla otäckt. Ingenting får ju hända med den här lilla bebisen!

Men än så länge har det gått bra, om en bortser från några smärre stressmoment. Nu går vi in i vecka 28, och eftersom jag ska snittas så vet vi redan nu vilken dag Oskars syskon kommer – sjuk känsla.

Något som är jävligt skönt med den här graviditeten är att jag inte bryr mig om saker som irriterade mig sönder och samman förra gången. Jag bryr mig inte om jag går upp 20 kilo den här gången också, de försvann ju på nåt vis förra gången (lagom tills jag blev gravid igen, hehe). Kommentarer om min kropp har jag knappt fått några, men jag kanske kommer att spy på såna saker om de kommer i sommar när jag är svintjock. Många frågar om vi "vet vad det blir" även denna gång, och jag har börjat svara "ett barn" även fast jag känner mig obstinat. Men jag stör mig inte på att folk frågar, mer på hetsen att könsbestämma barn innan de ens är födda överlag.
På det stora hela är jag inte lika känslig när det kommer till frågor/råd om graviditet och föräldraskap eftersom vi redan är kick ass-föräldrar!

Vad hände med breven?

Vad hände med breven som jag skrev till de personer som lämnat djupa spår i mig efter min förlossning?
Jag fick ett mejl förra veckan av min kontakt på Auroramottagningen. Hon ville berätta att hon delat ut breven personligen till de berörda personerna, samt tagit kopior och gett till olika avdelningschefer. Hon tackade för breven och förlossningsberättelsen och skrev att hon visste att den har lästs och diskuterats både på BB och på Förlossningen.
Det känns så himla bra!

Kanske har jag fått någon att tänka efter, kanske har jag räddat åtminstone en kvinna från att råka ut för samma sak som hände mig. Jag har i alla fall försökt.

Min förhoppning är att berättelsen också kommer att användas politiskt, som exempel på hur det kan gå när det finns alldeles för lite resurser. Men det är upp till barnmorskorna nu.

Följ Din morsa på Facebook!

Som ni vet så syr jag barnkläder under namnet Din morsa. Nu har jag gjort en Facebooksida för mina barnkläder, följ gärna! Klicka på bilden eller skriv in adressen: facebook.com/dinmorsadesign

Det handlar om makt – om kvinnors (o)rätt till sina egna kroppar

Det råder folkstorm mot våldtäktsdomen som beskrevs i otaliga medier i går, domen där tre män friades från väldtäkt/medhjälp till våldtäkt efter att ha fört in en vinflaska i en kvinnas underliv. När jag läste om det i går blev jag så jävla förbannad att jag ville gråta, alldeles för förbannad för att kunna formulera någonting konstruktivt. Men vi måste ju protestera! Det är bra att vi är så många som är förbannade!

En av försvarsadvokaterna i målet, Fredrik Björk, sa i en artikel i Folkbladet att moraliska värderingar inte får styra i sexualbrottsmål:
"Fredrik Björk presenterade i samband med rättegången ett utdrag från ett familjebetonat diskussionsforum på Internet, där kvinnor beskriver vilka sexredskap de brukar använda sig av.
– Det var de mest fantastiska sakerna. Det var flaskor, hårborstar, gurkor och fjärrkontroller, konstaterar Fredrik Björk.
Han menar att man utifrån moraliska ståndpunkter inte kan avgöra om ett brott har begåtts.
–  Det ska man akta sig för i alla typer av mål, i synnerhet i sexualbrottmål, säger Björk."

Att moralisera över vilka sexredskap en kvinna väljer att använda är alltså inte något som tingsrätter och domstolar ska ägna sig åt? Det var någonting nytt. Så, då tycker Björk månne att debatten om kvinnor i korta kjolar som får "skylla sig själva" är förlegad? Vill han med sitt uttalande visa på hur frigjorda kvinnor nu är? Vill han kanske visa hur frigord han är som tycker det är helt okej att kvinnor har sex med hårborstar om vi känner för det? Ja, det hade väl varit bra, om det verkligen var så att han tyckte det; att kvinnor får ha sex hur de vill, med vilka redskap de vill. MEN Björk tycker ju tvärt om: ATT KVINNOR SKA STRAFFAS FÖR SIN "FRIGJORDHET". Låt mig förklara...

Ni vet hur de säger i amerikanska filmer när de arresterar någon; "allt du säger kan, och kommer, att användas emot dig". Samma sak är det för kvinnor, inte arresterade kvinnor utan kvinnor som själva utsätts för brott; "allt du gör kan, och kommer, att användas emot dig". Eller; "allt kvinnor gör kan, och kommer, att användas emot dig".
Så, Björk har läst på ett forum på internet om kvinnor som blir upphetsade av gurkor och fjärrkontroller. VAD HAR DET MED SAKEN ATT GÖRA? INGENTING!!!

Ingen ska bry sig om på vilket sätt, eller med vilka redskap, en kvinna väljer att ha sex! Ingen! Det vi ska bry oss om är ordet väljer. Om en kvinna väljer att ha sex. Att välja och att tvingas är – surprise – två helt olika saker, ja motsatser faktiskt.

En möjlig tolkning av händelsen som presenteras i domen är att: "[kvinnan] efter den inledande sexuella samvaron, visserligen hållit samman sina ben före det att flaskan fördes in i hennes underliv, men att det inte med nödvändighet av de tilltalade måste ha uppfattats som ett uttryck för bristande samtycke från hennes sida, utan möjligen som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan."

NU skulle jag vilja prata om moraliska värderingar! Om värderingar som slår fast att kvinnor inte kan avgöra vad de vill eller inte. Om föreställningen om kvinnor som "teasers", som säger nej – men menar ja, om kvinnor som vägrar, men efter en stunds tvång skriker av upphetsning. Om porrfilmskvinnor – om manliga, äckliga, jävla skitfantasier om kvinnor.
Här blir Björks uttalande om "friheten från moraliska värderingar" en dubbel bestraffning. Nu ska denna kvinna, som tryckts ner på rygg och fått sina ben särade på och en flaska upptryckt i underlivet, bestraffas för att kvinnor är så jävla frigjorda att vi gärna har sex med både flaskor och gurkor. Nu var det "inte ens" hon som hade för kort kjol, som hade druckit för mycket, som uppträdde fel (osv i oändlighet), utan hon ska straffas för att kvinnor på ett internetforum använt fjärrkontroller och gurkor sexuellt!

Jag tolkar Björks uttalande som att han menar att vi inte ska vara moraliskt fördömande mot kvinnor för hur, och med vad, de har sex. MEN samtidigt straffar han en våldtagen kvinna bara för att kvinnor "i allmänhet" är "frigjorda"!
Om kvinnan säger att hon blev våldtagen, om hon säger att hon inte ville bli penetrerad av en flaska – då spelar det ingen roll hur många andra kvinnor som frivilligt väljer att penetreras av flaskor.

HUR MÅNGA GÅNGER SKA VI VARA TVUNGNA ATT SÄGA DET INNAN NI INOM RÄTTSVÄSENDET FATTAR? DET HANDLAR INTE OM KVINNORS SEXUALITET – DET HANDLAR OM MAKT!

VI KRÄVER ATT NI BÖRJAR TILLDÖMA OSS RÄTTEN ÖVER VÅRA EGNA JÄVLA KROPPAR! NU!!!

Om att göra skillnad

I morgon har vi vårt tredje, och förmodligen sista, Aurorasamtal. För mig är det så klart väldigt viktigt att bearbeta upplevelsen för min egen skull, för att jag ska kunna gå vidare. Men det som känns minst lika viktigt är att mina upplevelser inte är förgäves. Om jag bara kunde så skulle jag sätta stopp för all skit som pågår inom förlossningsvården, ge alla förlossningsavdelningar de resurser de behöver för att kunna göra bra jobb, för att kunna garantera patientsäkerheten och se till att varje födande kvinna får det stöd och den trygghet hon förtjänar.
Jag stödjer barnmorskeupproret helhjärtat, och skulle självklart göra det om barnmorskorna i Västerbotten också satte ner foten!

Vad kan jag göra då? Hur kan jag få de personer som gjorde mig illa att tänka över vad de gjort så att inte fler kvinnor behöver utsättas för samma sak? Jag ville att var och en av dem som ärrat mig allra djupast skulle få reda på vad de gjort. Få veta vad deras handlingar kan få för konsekvenser. Jag har därför skrivit ett brev till dem som jag ska skriva ut tillsammans med min förlossningsberättelse, och sen har barnmorskan på Auroramottagningen lovat att lämna dem vidare.

Förutom att jag skrivit brev till tre specifika personer (en narkosläkare, en läkare och en överläkare) har jag också skrivit ett till personalen på BB, och ett till personalen på förlossningen. Till personalen på BB för att de ska kunna bli bättre på att erbjuda samtal och stöd till kvinnor som befinner sig i liknande situation som jag gjorde, och till personalen på förlossningen för att de måste sätta ner foten och protestera om narkosläkare, läkare eller andra behandlar de födande kvinnorna illa. Hur ska en förstagångsföderska kunna hävda sina rättigheter? Hur ska hon ens kunna veta vad som är en dålig behandling när hon aldrig varit i en liknande situation?

Så här ser ett av breven ut:

Hej!
För drygt två år sedan födde jag mitt första barn på NUS. Jag är nu gravid igen och går på Aurorasamtal för att bearbeta upplevelsen från den första förlossningen. Jag kommer att föda det barn jag nu väntar med kejsarsnitt, eftersom att min kropp och mitt inre fortfarande bär på hemska minnen.
Anledningarna till att jag hade en så hemsk första förlossningsupplevelse är flera, och ditt agerande är en av dem. Jag vill dela med mig av min upplevelse för att du inte ska göra samma sak igen, så att inte någon annan kvinna ska behöva uppleva samma behandling som jag upplevde.
Jag vill att du ska veta vad ett beslut som du eller en kollega fattar på grund av en dålig dag på jobbet, tidsbrist, underbemanning, kostnadsskäl eller lathet kan få för konsekvenser. Hur ett dåligt bemötande från dig mot någon som befinner sig i den utsatta position som en födande kvinna gör kan ärra kvinnan för livet.
Allt jag vill är att du ska tänka efter. Inte skylla ifrån dig, inte ursäkta ditt handlande. Jag ber dig att ta till dig av mina ord, svälj din stolthet och diskutera min berättelse med dina kollegor. Visa den för ledningsgrupper, politiker eller vem du vill om det kan hjälpa till att skapa bättre förutsättningar för en säker och human förlossningsvård, där varje kvinna bemöts med det stöd och den respekt de förtjänar.
Jag skickar med min förlossningsberättelse, där jag har strukit under de delar som berör just dig.
Jag har inget behov av att träffas, då jag känner att jag befinner mig i ett väldigt underläge och inte vill riskera att kränkas av eventuella bortförklaringar. Vill du däremot be om ursäkt, eller berätta om hur du använt dig av mitt brev för att förbättra situationen så har Maria på Auroramottagningen min e-post.

Aurorasamtal & snittankar

På vårt första Aurorasamtal fick jag berätta om min första förlossning:
Jag berättade om hur ingen haft tid för oss, om narkosläkaren som stack fel tre gånger när han skulle lägga epiduralen och som vägrade backa trots att jag bad honom att sluta. Jag berättade om smärtan, hur jag legat fjättrad vid sängen hela dagen och inte kunnat gå omkring under öppningsskedet, och om smärtan som ändrade karaktär och blev ohanterlig två och en halv timme innan han föddes. Om hur jag lämnade min egen kropp, stängde av och gav upp för att jag inte kunde hantera situationen. Jag berättade om utdrivningsskedet som blev kaos när rummet fylldes med människor, hur någon låg på min mage och tryckte för att det var bråttom. Jag berättade om övergreppet när jag skulle sys, om hur överläkaren gav mig valet att sövas ner och sys ihop på operation eller att sys på plats i rummet. Jag berättade om hur jag grät, bad, och sa att jag inte klarade av mer smärta, att jag ville sövas och om hur jag ändå övertalades att sys på plats. Jag berättade om hur jag då återigen lämnade min egen kropp, om hur jag gav upp och lät mig torteras. Om hur det tog över en timme att sy mig, och att jag sedan lämnades som en trasa. Jag berättade om hur övergivna vi var, om att ingen ens hade tid att byta lakan, om hur jag inte kunde sitta eller stå utan fick ligga i mitt eget blod i fem timmar tills någon äntligen hade tid att följa oss till BB mitt i natten.
Jag berättade om hur min sambo sedan var tvungen att lämna mig där. Och om hur ingen ordnade ett uppföljande samtal trots att jag uttryckligen bad om det, flera gånger.

Och jag grät. Och grät. Och grät.

Barnmorskan lyssnade, blev förbannad, sa att hon skämdes å sina kollegors vägnar, å läkarnas vägnar. Hon pratade om makt och det underläge som en patient eller föderska alltid befinner sig i. Hon bekräftade min upplevelse, och även min sambos.

Sedan sa hon att det var upp till mig hur jag ville föda mitt barn. Hon sa att hon inte lade någon som helst värdering i hur det går till, det enda hon brydde sig om var att jag fick en så bra upplevelse som det bara var möjligt.
Med dessa ord var det som att någon lyft en tung, tung börda från mitt inre. Jag var helt inställd på att det skulle bli en kamp att få igenom ett kejsarsnitt, jag var så beredd på det att jag inte visste hur jag skulle hantera min egen ambivalens till att snittas. Vågade jag säga att jag inte var säker på om jag ville ha ett snitt? Var en av anledningarna till min osäkerhet att jag var rädd att tvingas in i något som jag inte själv hade makt att bestämma över? I min värld där snitt var lika med benhård kamp fanns inte utrymme att fundera över vad jag ville, egentligen.

När hon öppnat för alla möjligheter vågade jag berätta om min osäkerhet. Om hur jag tänkte att snitt var det bästa egentligen; varför skulle jag utsätta mig för en vaginal förlossning igen om jag inte behövde?
Men ändå var det något som gnagde. Jag berättade om normer, om folk som förutsätter att jag går på Aurorasamtal för att klara av att föda vaginalt - om att en vaginal förlossning då blir samma sak som att lyckas, medan snitt blir ett misslyckande. Om andra som försäkrar mig om att andra gången går det mycket lättare. Om "vänta barn"-litteratur som beskriver en andra förlossning efter en svår första som en läkande upplevelse som ska hela kvinnan och ge henne revansch. Om att ständigt, ständigt mötas av uppfattningen att det skulle vara någon slags självklarhet att föda vaginalt.
Är det då konstigt att jag är ambivalent?
Nej.

Jag tycker inte att jag är en dålig föderska, det finns inga dåliga föderskor. Jag skuldbelägger inte mig själv för vad som hände under förlossningen med Oskar. Hade jag fått det stöd, det bemötande och de resurser som jag har rätt till så är jag säker på att jag skulle haft en bra förlossning.
Jag har inte gjort något fel.

Jag tror att jag skulle kunna kräva ett bättre omhändertagande om jag valde att föda vaginalt igen, just eftersom jag vet hur det inte får gå till. Första gången hade jag ju inget att jämföra med. Men... just nu känns det så här:
Är den hypotetiskt bra vaginala förlossningsupplevelsen värd att gå igenom en vaginal förlossning för att få? Det finns ju inga garantier - ingen kan lova mig att jag inte skulle gripas av panik, uppleva outhärdlig smärta, föda ännu ett barn i vidöppen bjudning, eller tvingas att sys under hemska förhållanden, om jag valde att föda vaginalt. Och den där stärkande upplevelsen som jag hypotetiskt skulle kunna få, skulle den bara bygga på de normer som finns kring kvinnor och barnafödande - skulle jag känna mig duktig för att jag klarade av att föda vaginalt utan att traumatiseras?
Helt enkelt: vad exakt skulle den där revanschen vara för mig och vad skulle anledningen vara till att jag skulle vilja ha den? Är det bara för att man "ska" föda vaginalt?

Det enda jag vill är att vara glad när min bebis kommer. Jag förtjänar att vara lycklig, inte livrädd.
Jag har som hemläxa till vårt tredje samtal att bestämma mig för hur jag vill föda. Barnmorskan har sagt åt mig att försöka känna med kroppen, inte tänka med huvudet.
Kroppen är livrädd.

Och nu, när jag skriver det här inlägget och på något sätt formulerar mina rädslor och tankar för mig själv i skrift så framstår det som ganska självklart; det är klart att jag ska välja kejsarsnitt.

Det barnmorskan framhöll som det viktigaste var detta:
Om beslutet inte är mitt, är risken att jag ångrar mig i efterhand.
Om jag försöker föda vaginalt, trots att jag egentligen inte vill så är risken att kroppen vägrar och förlossningen slutar med akutsnitt.

När jag läser vad jag själv har skrivit så syns det ganska tydligt att jag inte vill föda vaginalt. Enda anledningen till att jag skulle genomföra en vaginal förlossning, som det känns just nu (sånt kan ändra sig), skulle vara för att vara en "duktig föderska", för att man "ska" - och när det kommer till andra än mig själv så är jag den första att stötta och högljutt protestera mot förtryckande normer. Jag känner tydligt att jag faktiskt inte vill föda det här barnet vaginalt. Jag vill inte riskera ännu en fasansfull upplevelse. Jag vill inte utsätta mig för det. Jag är värd att få slappna av och vara glad.

Och till alla er andra kvinnor som funderar på att föda vaginalt eller snittas, gör precis som ni känner! Tolka inte det här inlägget som att jag tycker att det är dåligt att föda vaginalt efter en svår förlossningsupplevelse, det här inlägget är bara en insyn i hur mina tankar kring mitt eget val går just nu. Alla bär vi på olika upplevelser, och olika känslor kring varför/varför inte vi vill föda på ett visst sätt. Alla kvinnor har rätt till bra förlossningsupplevelser - hur de än väljer att föda.

Så, nu kan jag börja oroa mig för snitt då i stället.

Saker vi gör hemma

Klicka för att kolla!